1940-08-22 Kära dagbok
Det är en klar natt och vi sitter alla nere i skyddskällaren ännu en gång. Som utbildad luftskyddsledare så är det min plikt att få ner alla på gården i skyddsrummet på ett riktigt sätt – Alla förutom Fru Michaelis som är jude. Hon får inte längre använda de tyska skyddsrummen. Det är inte en övning utan nu hör vi alla i Mainz hur de engelska luftfarkosterna fyller luften med skräck och gör den alldeles tjock. Jag är glad att jag blev luftskyddsledare. Till skillnad från mina grannar, så förstår jag vad som faller från himlen, vad som orsakar våra fönster att splittras och husets vattenledningar att gunga i våningen över oss.
Jag funderar på vad grannarna tänker på, nu när hjärtat flyger upp i halsgropen, när det pipande ljudet från fosforbomberna blandas med flyglarmets tjut. Barnen har nu krupit upp i föräldrarnas knän och söker skydd hos mina stackars utslitna grannar. Det var senast igår natt som vi var med om en luftattack, ingen hann riktigt återställa sig från den. Men denna attack är värre, planen flyger lägre och de använder sig av kraftigare bomber. Jag är rädd att när vi kommer upp ur skyddsrummet så står vårt hus i lågor, men jag nämner det inte för min kära mor.
Som civilförsvarsutbildad är det min plikt att gräva ut och hjälpa folk ur de raserade husen. Så jag har inte heller fått vila ut. Alla måste hjälpas åt för att nå slutsegern i kriget, även vi här hemma. Trotts detta slit så kan jag inte släppa tanken av Wilhelm Schurbiegel. Mannen som varit min fästman fast sedan inte fick gifta sig med dottern av ett samhällshot enligt Führerns order… Mannen som nu fortsatt sitt liv någon helt annanstans och troligen inte tänker på mig längre. Nu när källartaket skulle kunna störta in på oss i vilken sekund som helst, nu när det här skulle kunna vara våra sista stunder vid liv, vad är det som egentligen räknas?
Bibeln säger att om man inte älskade så skulle man hamna i ett evigt mörker. Det handlar inte om man är arbetsam eller lat, bildad eller obildad, nazist eller socialdemokrat utan allt som räknas är om man älskat. Jag älskar Wilhelm, jag har inte kunnat glömma honom, inte ens i krigets alla mörka stunder. Men var hans kärlek för mig verkligen riktig? Allt som räknas här och nu för mig är kärleken. Tänk på alla som dör nu utan att ha blivit älskad. Min mor söker nu min hand som tröst…
Önska mig all lycka
Hedwig
