Datum: 19 oktober 1941
Kära dagbok!
Det har hänt så mycket mer sen jag skrev sist, det skriver jag väl varje gång men det här tar aldrig slut. Förra gången skrev jag ju att jag skulle vilja lusa av mig och få komma ut och så, det fick vi kanske bara en vecka senare. Kvinnor i en grupp och män i en annan. Vakterna skrek på oss att klä av oss och ställa oss på ett led. När männen inne i badhuset tillslut var klara, var det vår tur.
Det har aldrig varit så skönt att bli så ren. Alla verkade bli på så mycket bättre humör, dessutom var lössen borta, det var verkligen helt underbart. Jag kände mig så lycklig. Andrius, jag och Jonas satt i gräset och allt var bara hur bra som helst för några minuter. Men efter detta fina ögonblick sögs vi tillbaka till det hemska och gråa liv vi på senaste tiden levt. Vakterna började återigen skrika på oss att hoppa in i vagnarna, vi skulle få åka till ett kollektivjordbruk.
Ona hade suttit och grinat hela dagen och nu började hon skrika och gråta mycket högre, mamma och de andra försökte få tyst på henne innan vakterna skulle dyka upp. Jonas och Andrius började kolla oroligt efter dem.
Det är häftigt hur man kan lära sig så snabbt hur vissa människor fungerar. Vakterna kollade irriterat på Ona, men bara en kom gående mot henne. Han hånlog och hade en spritflaska i handen. Nästan alla andra människor befann sig i vagnarna, liksom vi. Mamma och en annan kvinna försökte desperat få in Ona i vagnen men det var uppenbart vad som skulle hända. Man hörde skrik från andra vagnar när skottet avfyrades. Jag kollade på Andrius precis som han sagt sekunderarna innan, och Jonas satt praktiskt taget i hans famn.
En vecka tog det tills vi var framme vid kollektivjordbruket. Jag, mamma och Jonas bodde hos en gumma som tvingade oss att betala hyra varje dag bara för att få sova under hennes tak och inget mer.
Jonas jobbade hos två kvinnor där de gjorde skor, medan jag, mamma och två andra ägnade dagarna åt att gräva en grop stor nog för alla fyra, mitt ute i ingenstans. Vi hade såriga händer och fick enbart en hink med vatten att dela på, precis som ett pack hundar, och ingen rast. Dessutom bestod maten av en 300grams brödbit var varenda dag, som man ibland inte ens hann äta upp förens den var tagen av någon annan.
På allt detta så måste jag bara berätta en sak till. Jag har precis fått reda på, att dem som jag oroat mig över allra mest har haft det så bra under de dagarna vi varit här. Andrius och hans mor jobbar åt de svinen de hela tiden arbetat mot. Andrius har till och med lagt på sig lite, medan vi andra sliter livet ur oss och knappt får mat om dagarna! Jag som litade på honom. Hur han kan acceptera det, är något som jag verkligen inte fattar?
//Lina Vilkas
