1989-10-27 Kära dagbok
Detta blir mitt sista inlägg med att jag vill lämna allt bakom mig.
Nu sitter jag i Sverige, ett fantastiskt land som jag har fått nya bekanta i. Jag kom hit sent på fyrtiotalet då jag fick gå i högskolan här. På högskolan träffade jag en man som uppvaktade mig väl, jag blev förälskad i honom. Till en början var jag rädd att han skulle skygga undan när han med tiden fick veta vad jag varit med om. Men han stod troget vid min sida i alla år och vi gifte oss. Efter det vackra lilla bröllopet flyttade vi in på Östermalm i Stockholm och där bor jag kvar. För tre år sen dog min älskade Evert av lungcancer så jag får två gånger om dagen hjälp av snälla hemsamariter. Kriget slet sönder min kropp så jag behöver hjälp morgon och kväll.
Min kära mor hade sagt år 1933 att det hemska som pågick inte kunde vara länge, att far snart skulle komma tillbaka. Att kriget slutade är ett faktum, men allt som alla människor miste, kan de aldrig få tillbaka.
Efter att jag kom hem från Ravensbrück fick jag veta att Irmela var död. Efter att jag blev gripen skickades hon till ett barnhem och under ett bombanfall omkom alla på barnhemmet för att skyddsrummet inte var tåligt nog. Än idag sörjer jag mitt enda barn. Jag hade stämplat stackars Evert till barnlös då jag inte kunde svika Irmela mer. Jag berättade aldrig för Evert om Irmela. Jag ville berätta för honom att Irmela var ett barn av djup kärlek, men jag tordes inte berätta för honom om min kärlek för Wilhelm. Förutom Irmela fanns det mycket jag inte berättade för Evert, det fanns också sådant som jag inte heller berättade för Wilhelm och nu är de båda döda. Evert togs ifrån mig av cancer och Wilhelm blev stämplad ”saknad i strid”.
Evert gav mig ett kärleksfullt liv. Jag lever ett enkelt och lugnt liv nu när min remautism märks av kraftigt, men jag är lycklig att jag ännu lever.
En lyckligare människa
Hedwig
