Datum: 20 februari 1942(- 8 maj 1954)
Kära dagbok!
En god nyhet är att isen mellan mig och Andrius tinat rejält den senaste tiden, det är jag mycket nöjd med. Men en sämre nyhet är att listan över folk, som inte skrivit på kontraktet, har minskat.
Några dagar efter att jag och Andrius plötsligt blivit mer än bara vänner, och kysst varandra, stod vi i matkön i väntan till att få dagens bröd så var han ovanligt allvarlig. Något var fel och jag tänkte ta reda på det, bara jag fick mitt bröd i handen.
Men såklart behövde jag inte säga något, det var det som var så skönt med Andrius, han gjorde det själv. Han hade hört några vakter prata om att de som var kvar på listan skulle skickas iväg, han visste inte vart men det var uppenbart att han var rädd. Just då hade jag ingen som helst rädsla i kroppen, men jag gick såklart och sa det till de andra som stod på den där listan.
Nästa dag visade sig det att Andrius hört precis rätt. Vi skulle åka redan på eftermiddagen. Det kändes helt overkligt att vi skulle lämna Andrius och fru Arvydas bakom oss, jag ville inte men jag var tvungen att acceptera det precis som allt annat.
När packningen påbörjats tog jag en titt på mina teckningar och kom att tänka på om näsduken jag skickat iväg med en vakt den där soliga dagen. Hade den ens kommit någon vart? På den fanns det små skisser på saker som hänt, några namn på städerna vi åkt genom fanns också med och även min och pappas nu hemliga signatur fanns där. Så att han lätt skulle kunna veta vems det varit från första början. Teckningarna lämnade jag sedan till Andrius som lovade att gömma dem på ett säkert och bra ställe.
Tanten vi hade bott hos gav oss en hel hög med varma kläder och skor, plus lite cigaretter och mat, hon hade nog en liten aning om vart vi skulle hamna i alla fall. Mamma hade kollat på mig med en ”Vad var det jag sa?”-blick, jag ifrågasatte hennes glada och generösa beteende mot tanten, alldeles i början när vi flyttade in, då sa hon bara att tanten säkert skulle ge oss något tillbaka en vacker dag, och det där var beviset på det.
När vi skulle ge oss av kunde jag inte slita mig ifrån Andrius men jag var som sagt tvungen, han hjälpte mig upp i vagnen och sa adjö till Jonas och mamma. Mamma bad honom att hälsa och ta hand om sin mor och sig själv, hon gav honom även cigaretterna hon fått av tanten.
När vi var så långt borta så att jag inte längre kunde se honom, lutade jag mig mot väggen och suckade. Flickan, som jag träffat sist vi suttit i de här stinkande vagnarna, skrämde mig när hon började prata.
”Du gillar honom va? Du stoppade ner den där stenen i hans ficka.” hade hon sagt.
Vi var i Sibirien och arbetade, vi fick knappt någon mat nu heller. Den blonda skumma vakten hade kommit med på den här resan också. Mamma hade blivit riktigt trevlig mot honom de senaste veckorna, det blev till och med så att jag och Jonas började ana någon sorts kärlek mellan dem. Men hur och varför visste vi inte.
Människorna ute på arbetsfälten började bli färre och allt fler insjuknade. Ju fler som skulle komma att bli sjuka desto mindre mat skulle det bli för allihopa. Jag kände mig svagare, mamma med, men på Jonas syntes det ingen skillnad på. Efter någon vecka var mamma nästan helt borta, medvetslös, varje dag kom det in folk med mat till henne, hon var den enda man som verkligen fanns där för alla, den enda som var så positiv och klok, hon tappade liksom inte fattningen på det sättet andra kunde göra. Det gjorde ont att förlora henne, och ondare att inte ens kunna begrava henne på den plats hon velat. Jag och Jonas bestämde oss för att smyga ut och begrava henne vid havet, om vakterna skulle tagit sin runda den kvällen så hade hon blivit ”ännu en död människa på högen”.
Kort efter mammas död, blev också Jonas sjuk för andra gången i sjöbjugg, oron om att förlora honom också var stor, jag försökte så gott jag kunde med att samla mat. Han blev bara värre.
En morgon kom det in en doktor, vilket jag inte trodde var sant, han kollade till Jonas och gav honom det han behövde, men han skulle behöva återkomma. Han berättade att han hade meddelats om vad NKVD hade för sig och blev utskickad för att se till arbetarna. Han kunde inte hjälpa oss ur detta helvete men han kunde se till att vi blev friska och hade den mat vi behövde. Jonas började bli mycket bättre och allt gick på som vanligt igen.
Den blonda vakten kom och beklagade mammas död, och jag hade passat på att fråga honom alla mina frågor som jag så länge ställt mig själv och undrat över.
Det jag fick reda på var att vakten hade hjälpt mamma från att bli våldtagen borta vid kollektivjordbruket, och därefter hade han också försökt att få tag i pappa. När han skulle berätta vad som hänt honom var mamma borta. Pappa hade skjutits i ett fängelse i Krasnojarsk. Men doktorn hade tidigare sagt att han hört att en känd dragspelsspelare dött i ett fängelse men att han sedan hade mött honom i ett annat. Dessutom hade den blonda vakten varit den som kallat dit doktorn, eftersom att jag en gång tidigare sagt att det hade behövts en doktor.
I 12 år arbetade vi åt dem. Det fanns aldrig någon som ville vittna om allt de vart med om, men några år senare hade både mina teckningar och ett brev från mig hittats.
// Lina Arvydas
