Dagboksanteckning 4

Vi lyckades mörda Abendroth, han dog av ett dolkhugg i bröstet. Jag blev av med hälften av mitt högra pekfinger, men det störs jag bara av när jag skriver på maskin.
Vika klarade sig helskinnad och Kolja likaså.
Precis när jag skulle koras till vinnare i schackpartiet, drog jag upp min tyska kniv ur kängan och fick Abendroth över mig. Jag gjorde en sista kraftansträngning och lyckades hindra honom från att skjuta med sin pistol. Däremot lyckades han inte hindra mig från att sticka dolken i honom. Att se honom dö kändes märkligt, jag vet inte hur jag ska beskriva det.
Vi lyckades fly därifrån innan tyskarna fattat vad som hänt. Vi sprang i en timme tills vi slog av på takten och lugnade ner oss. Det var först då stoltheten och euforin kom. Jag hade räddat Kolja och Vikas liv. Magiskt! Vika bestämde sig för att lämna oss, hon sade att Piter inte är hennes stad och att hon behövdes mer där ute. Något ”djävla” ranseringskort behövde hon inte. Hon kysste mig och vi skiljdes åt. Kolja och jag fortsatte vandra mot Piter och på ett fält blev vi beskjutna av soldater från Röda armén! När de väl slutat skjuta mot oss var det för sent. Kolja var skadad och hans kropp började snabbt tömmas på blod. Vi hann aldrig fram till sjukhuset i Koljas tid.
Kolja är nu alltså död. Ett ryskt skott genom ändan räckte för att han skulle förblöda.
Jag citerar hans sista ord; ”Det var inte så här jag föreställde mig det.”
Om han hade överlevt hade skottet varit ett skämtsamt samtalsämne, men nu känns det bara tragiskt.
Jag älskade Kolja. Han var nog någon sorts märklig hjälte, snygg med en fantastisk förmåga att sälja sig själv och prata sig ur alla situationer. Leningrads kvinnor kommer verkligen sakna honom. Tro mig.
Jag lämnade över äggen till Översten och fick två ranseringskort som betalning. Översten beklagade sig över Koljas död och sedan var vårt avtal för den gången brutet.
Jag firade nyår hemma hos Sonja, och när raketerna i blått, vitt och rött blixtrade ut över himlen, natten den 27 januari 1944 gav jag henne en kyss. Den ledde aldrig till något och jag tror att vi båda två i den stunden tänkte på Kolja. Men det var en kyss i lyckans tid, lyckan över att tyskarnas belägring nu var över och att Ryssland återigen var ett fritt land.
Nu har det gått sex år sedan Koljas och mitt försök till överlevnad och det är augusti. Jag bor i en stor lägenhet som jag delar tillsammans med två andra journalister. Jag skickar in texter till tidningen Krasnaja Zvezda, armén tyckte att jag passade bättre för jobbet på deras tidning istället för som soldat, så det är vad jag lever på nu.
Och om staden faller och blott en man lyckas fly bär han staden inom sig där han vandrar omkring i landsflykt och då, då blir han staden Zbigniew Herbert
Kanske är jag staden Piter, eller åtminstone en del av den. Jakten på de tolv äggen kanske blir en känd historia i framtiden. Veckan är den mest händelserika perioden i mitt liv hittills. Jag glömmer den aldrig, eller de som var involverade. Jag är ingen poet och utan att vara för självgod skulle jag vilja påstå att en del av mig alltid varit författare, djupt inne.
Jag saknar Kolja och Vika. Mina gamla grannar, som jag fann soldaten tillsammans med för länge sedan, känner mig inte lika bra nu och jag känner heller inte dem. Vi har inte längre något gemensamt. Likt Radtjenko och hans kvinnor i Koljas roman Gårdvaren.
Nu har det knackat på dörren tre gånger, så jag måste avsluta mitt skrivande för den här gången.
Lev Benjov.
P.S Vika är här. Hon är riktigt vacker med sitt långa och röda hår. Än bättre är att hon tagit med sig ett dussin ägg…