Kära dagbok…
Jag heter Max, detta blir första gången jag skriver och troligtvis den sista.
Hur min berättelse är, mitt liv, mina sekunder jag spenderat sen Fürern tog över och förintade alla judar. Det ska jag berätta med sorgsna och kanske oundvikliga glada ord. I detta stund är jag tyvärr sjuk men jag ska göra mitt bästa att skriva ner det mesta som hänt hittills.
Veckorna innan jag kom till familjen Hubermanns, spendera jag mina dystra med tysta dagar i en källare, eller ska man säga i en grotta? Men i alla fall, tystnad var det enda sällskap jag hade. Rörde mig knappast, andades tungt men ljudlöst. Efter att jag blev utsläppt och fick strimmor av ljus i ögonen, blev jag därefter tvungen att åka tåg till Molching. Vandra med ett förfalskat pass. När jag kom fram såg jag en liten strimma hopp om att kunna överleva. Jag kom till gatan en mörk natt, lamporna tända och vissa trasiga längs vägen. När jag väl stod utanför dörren till lägenheten jag kunde finna säkerhet, låste jag upp dörren med nyckeln och gick in försiktigt.
Efter att jag blev bemött av kvinnan och mannen i huset fick jag en tallrik soppa. Jag satt och sleva i mig all mat medans jag lyssnade noga på herrskapets konversation. Efter ett tag kom en liten flicka in och tittade försiktigt.
Men första natten så sov jag i Liesels rum , den lilla flickan. Jag fick höra att jag sov 3 dagar i sträck. När jag vaknade såg jag en liten figur med små ögon. Mer orkar jag tyvärr inte berätta, eftersom att ha varit sjuk en så lång tid så tappar man orken snabbt. Vi kanske får se varandra i en längre framtid kära bok.
