Hej dagboken! – april 1943
De senaste veckorna har jag gått längs stängslet varje dag och träffat en pojke som heter Shmuel. Han bor på andra sidan stängslet. Första gången jag träffade Shmuel så blev jag överlycklig för att jag äntligen skulle få träffa någon annan än mamma, pappa, Gretel, herr Liszt, Pavel och Maria. Varje dag efter lektionerna, när herr Liszt hade gått hem och när mamma tagit en eftermiddagslur gick jag den långa promenaden till Shmuel.
Jag och Shmuel pratar ofta om det livet vi hade innan vi kom till Allt Svisch, jag berättar om Berlin om Karl, Martin och Daniel, om alla grönsaksstånd och kaféer och om hur trångt det är på gatorna på lördagar. Shmuel berättade för mig att de hade fått bo elva personer i ett litet rum och att de sedan blivit förda med tåg en bit och sedan fått gått hela vägen från tåget hit. Shmuel berättade att det finns flera tusen personer på den sidan om stängslet, jag är lite avundsjuk. Jag vill också ha kompisar att leka med, men Shmuel säger att de inte leker. Jag undrar vad de gör hela dagarna om de nu inte leker. Varför skulle man inte leka, spela fotboll eller något annat kul när det finns så många andra barn att leka med.
Alldeles nyss kom Gretel in i mitt rum och jag råkade säga att jag skulle varit med Shmuel just nu och att han kanske trodde att jag glömt honom. Jag höll nästan på att få panik. För att försöka få Gretel att inte tro att jag inte träffa någon, så sa jag att jag hade en låtsasvän. Vilket fick Gretel att börja skratta, dessutom så tror jag att hon trodde mig. Vilket jag är väldigt glad över. Jag vill verkligen att Gretel ska veta att jag går och pratar med Shmuel varje dag.
//Bruno
